Spring så fort du kan

Spring så fort du kan, av Sofia Nordin

Spring så fort du kan är fortsättningen av "en sekund i taget". Boken tar vid där den slutade.

Det var feberns fel att jag hamnade här. I en glänta i skogen, med bara en usel presenning som skydd mot regn och vind. En modigare person skulle ha stannat och hjälpt till. Men inte jag. När alla plötsligt blev dödssjuka drog jag.

Ante tror inte sina ögon. Två tjejer står framför honom. Helt livslevande personer. Han trodde han var den enda som hade överlevt febern. Men så var det inte. Flickorna presenterar sig som Hedvig och Ella. Ante blir så glad att han inte hinner tänka förrän han är framme vid dem och håller deras händer. Inte en enda tanke på att de kanske har febern som dödade alla andra. Han är inte längre ensam.  Det är skönt att inte längre vara ensam. Nu har man liksom ett ansvar, ett ansvar att inte ge upp och dö. Ute i skogen hade han gett upp. 

Ante börjar fundera på mycket. Hur säger vad man tycker, när man är världens största fegis? Hur vet man att man är kär? Och framtiden finns den ens?

Ute på gården där Hedvig och Ella bor börjar Ante trivas. Men vissa tankar kan inte gå ifrån honom. Som när hans mamma dog. Han kunde inte ens förmå sig att ge en tablett åt henne mot smärtan. Inte för det skulle ha hjälpt men, och när hon viskade hans namn och han stod i dörren och bara tittade. Tittade på när hon sakta slutade andas.

Vintern är på väg och de bestämmer sig för att rida in till stan för att hämta mer mat och kläder till Ante. Påvägen får Ante se en hel del otrevliga saker. En del människor stannade ju inte inomhus när de blev sjuka. Vissa var på väg till jobbet eller sjukhuset för att ta reda på vad som var fel. När de är färdiga inne i stan och är på väg hem ser de en sak. En snögubbe, en nybyggd snögubbe. Mycket snart inser de att de inte längre är ensamma. 

Under bokens gång får man träffa Nora och hennes lillebror Malte. Och mysterierna blir allt fler, när Ante en kväll hör en radiosändning. Det finns fortfarande liv någonstans! Där de fortfarande har el?! Han och Hedvig säger ingenting inte till Ella. För de är båda rädda att Ella ska ge sig ut mitt i vintern för att leta reda på människorna. Ante vill inte förlora Ella, speciellt inte efter att hon var hans första kyss.

Boken är enligt mig superbra och håller hög klass. Inte riktigt som andra böcker man läser utan man får helt enkelt följa med en person syn på livet de lever i nu. I "en sekund i taget" var det Hedvig som var personen som det kretsade kring och i den här boken är det Ante. Hur det är att vara en enda kille med två tjejer. De är alla fortfarande bara tonåringar. Och hur de tillsammans sliter för att överleva. Boken kan vara som sagt lite obehaglig på vissa ställen. 

// Atte