I taket lyser stjärnorna

av Johanna Thydell

När jag gick i högstadiet var detta en väldigt populär bok. Lärarna uppmuntrade en att läsa den och
jag tror att vi tittade filmatiseringen på lektionstid. Många andra elever berättade att boken eller filmen fått dem att gråta. Så vid något tillfälle bestämde jag mig för att läsa I taket lyser stjärnorna.

Till min stora förvåning blev jag faktiskt besviken på boken. Kanske jag bara inte tycker om snyftare. Jag tyckte ju inte särskilt mycket om The Fault in our Stars heller. Jag har faktiskt inte ännu läst en bok av John Green som jag tyckt särskilt mycket om. Jag förstår inte riktigt hypen.

I taket lyser stjärnorna handlar om Jenna, som är 13 år och går i högstadiet. Hon är varken cool eller populär, men hon klarar sig bra i skolan, har en fin relation med sin mamma och en bästa vän som heter Susanna. Hon är kär i Sakke och hatar Ullis-Knullis. På många sätt är hon precis som alla andra trettonåriga flickor.

Jennas mamma har cancer.

I taket på Jennas rum finns stjärnor som lyser i mörkret. Under en av dem har hon gömt en liten papperslapp med en text: Om du dör mamma, då tar jag livet av mig.

Boken är ungdomligt skriven och man hittar nästan bara positiv kritik om den på internet: "klipsk och härlig", "en bok som känns alldeles sann" osv.

Ärligt talat minns jag faktiskt inte varför jag inte tyckte om den - och jag verkar ju vara den enda. Kanske är det bara det att jag verkligen hatar cancer och helst inte skulle läsa om det på fritiden. Och jag tycker om lyckliga slut. Inte löjligt lyckliga, där solen alltid skiner och rosorna doftar och alla är friska och glada och har hittat kärleken - men ni vet sådär realistiskt lyckliga. Inte för att jag egentligen minns exakt hur den här boken slutar, men jag antar att folk grät av en anledning.

Så om du vill läsa en bok som majoriteten verkligen rekommenderar och som jag själv inte kommer på någon direkt orsak att hata, så ska du läsa I taket lyser stjärnorna. Den passar från högstadieåldern uppåt.

Bella