The Heroes of Olympus - The Son of Neptune

Rick Riordan: The Son of Neptune

Varning: små spoilers för första boken

Percy Jackson minns två saker - sitt eget namn och namnet på hans flickvän, Annabeth. Han jagas av två monster som pratar om halvblod och havsgudens son. Han är ganska säker på att det också stämmer.

Sedan - äntligen - är han framme vid lägret. Men istället för orange har halvbloden lila tröjor, istället för halsband med lerpärlor har de tatueringar och istället för gammelgrekiska förstår de latin. Det är inte Camp Halfblood Percy har kommit till - det är Camp Jupiter. Och han har en märklig känsla av att han inte hör hemma här.

Percy lär känna två av lägrets mest utstötta personer: Frank och Hazel. Frank är klumpig och hamnar ofta i trubbel. Hazel är dotter till Pluto (Hades) som härskar över dödsriket. Percy blir genast vän med dem. Själv är han inte heller särskilt populär - varje gång en son till havsguden Neptune dyker upp i lägret brukar det hända hemska saker. Percy har en känsla av att det inte är första gången han är opopulär.

En omgång av Capture the Flag senare vet de vem Franks pappa är, Percy har förolämpat sagda pappa, en flicka har dött och vaknat igen och de har ett uppdrag. Percy, Hazel och Frank ska åka till Alaska, befria döden, och döda en odödlig jätte.

De får en sarkastisk profetia också (för det hör till att man får en profetia innan ett uppdrag och Franks pappa är en gud så han får väl hitta på en profetia om han vill så att halvblodsidioterna kan ge sig iväg någon gång...):

Go to Alaska.

Find Thanatos and free him.

Come bak by sundown on June twenty-fourth or die.

Så Percy är tillbaka. Och det är roligt. Och jag är lycklig. Och rekommenderar.

Boken är inte skriven i dagboksform - den matchar med resten av den här serien. Men den är ändå rolig. Percy är sarkastisk och kvick och bra på att förolämpa monster, så jag förlåter Riordan för att kapitlen inte har namn i stil med "Jag kör in min flygande hund i ett träd". Det är en riktigt bra bok.

Bella