Utan att säga hejdå

Utan att säga hejdå, av Kerstin Erlandsson - Svevar

Jag tittar länge på lövet som ser ut som ett svart hjärta.

Då förstår jag: Du är mer än en kompis för mig. Mycket mer.

Men det har jag inte förstått. Inte förrän nu. Det var mig du skulle ha kysst. Det skulle vara du och jag. Nu vet jag det. 

Men nu är det för sent.

Bokens huvudperson är "tjej-jag"

"Jag" har världens bästa kompis som är en kille. De tillbringar mycket tid tillsammans. De pluggar tillsammans, åker och simmar, cyklar och mycket mera. En dag berättar "du" att du gillar "mig" mera än som en kompis. "Jag" blir förvirrad, och säger att det inte skulle gå. Då skulle deras vänskap ta slut om de gjorde slut. Och det vill inte "jag". "Du" blir besviken. Och de börjar avstå från varandra. De pluggar inte längre tillsammans och hittar inget på tillsammans. "Du" ringer inte mera och "jag" ringer inte heller. Allt blir konstigt.

Efter några veckor blir "du" tillsammans med någon annan. "Jag" blir ledsen. För efter veckor av tänkande har "jag" insett att hon gillade honom. Till sist tar "jag" modet till sig och berättar för 

honom. Hur hon verkligen känner. Han blir glad och äntligen blir de tillsammans.

Årstider går och de är lyckliga tillsammans. De gör saker tillsammans som de gjorde redan

då var vänner. Men nu går de på bio och mycket mera. De sitter ihop. Och de vet det, 

de tillhör tillsammans och inget ska skilja dem åt.

Boken var lättläst även om det inte nämndes några namn alls i boken. Allt spelades ur en 

tonårings synvinkel. Den var romantiskt och sorglig på samma gång. Men väldigt bra bok. 

Rekommenderas för tonåringar som gillar att läsa romantiska böcker. 

// Atte