The Heroes of Olympus - The Blood of Olympus

Rick Riordan: The Blood of Olympus

Varning! Recensionen innehåller spoilers för de fyra första böckerna i serien. Läs INTE det här inlägget om du fortfarande inte har läst de tidigare böckerna!

Den allra sista boken i Heroes of Olympus-serien är oändligt spännande. Den överraskar från början till slut. Eftersom den har så många huvudkaraktärer får vissa tyvärr mer utrymme än andra.

Speciellt Jason, Piper och Leo får mycket plats i den här boken. Eftersom berättelsen började med dem är det väl vettigt att den slutar med dem också. Hazel får också flera kapitel. Nytt för den här boken är att Nico och Reyna har egna kapitel.

Det här innebär natuligtvis att Percy och Annabeth inte får särkilt mycket utrymme. De har några få scener där de får glänsa, men överlag gör de mest bort sig. Okej, att säga att de gör bort sig är väl lite hårt. Snarare är det väl så att de inte utmärker sig alls. De gör bra saker ibland, mindre bra saker ibland, men de är inte hjältarna - inte på samma nivå som de brukar vara. Jag antar att de fortfarande hemsöks av och försöker återhämta sig från Tartarus. Men hur de hanterar Tartarus-minnena är inte heller något vi riktigt får ta del av, så hur skulle jag kunna veta?

Även om jag är besviken över bristen på fokus på Percy, är jag ändå väldigt imponerad av Blood of Olympus. Karaktärerna har verkligen vuxit under seriens gång. De är inte längre klumpiga, osäkra, barnsliga eller lidande av minnesförlust. De är hjältar. När man läser seriens sista bok är det lätt att förstå varför seriens namn är Heroes of Olympus. Till min förvåning insåg jag också att titeln inte enbart syftar på profetians sju hjältar. Till Olympens hjältar hör också Nico och Reyna, samt alla de små karaktärerna man nästan glömt bort: Will Solace, Connor och Travis Stoll, Clarisse...

Jag kan inte ens vara avundsjuk på Riordans författartalanger. Jag njuter alldeles för mycket av att läsa hans böcker. Det lekfulla sättet han skriver på, hela den värld han byggt upp kring mytologi, karaktärer som får en att nervöst bita på naglarna och sedan gapskratta och sedan tappa hakan, bara genom att vara sig själva... Hatten av för Rick Riordan!


Bella