Eva

Eva, av Peter Dickinson

Jag läste den här boken i lågstadieåldern. Jag tyckte den var konstig och obehaglig och inte det minsta bra, men jag läste den till slut. Jag brukar försöka se positivt på alla böcker, inte minst pga all tid och allt arbete författaren har lagt ner. Den här boken var säkert tankeväckande och skulle kanske ha uppskattats om jag varit lite äldre, men elvaåriga jag tyckte inte om den över huvudtaget. Förlåt.

Huvudpersonen Eva vaknar på sjukhuset efter en allvarlig bilolycka. Hennes föräldrar berättar inget om hennes skador, men hon får veta att hon har varit i långvarig koma. Hon funderar över sina skador; tummarna sitter på fel plats och hon kan inte se sin egen näsa. Men det är först när hon får se sin egen spegelbild för första gången efter olyckan som hon förstår hur annorlunda hon är.

Hennes föräldrar är forskare som arbetar med schimpanser och de har tillåtit att Eva blev del i ett forskningsexperiment. Hennes medvetande har blivit flyttat till kroppen av en schimpans. Resten av boken handlar om Evas liv som schimpans med en människas hjärna. Hon pratar med hjälp av en liten dator med tangentbord. Hon funderar över om man höll en begravning för hennes egen kropp. Hon engagerar sig i djurens rättigheter. Hon inser att schimpansinstinkterna är starkare än man först trodde.

Boken utspelar sig i framtiden, då jorden är överbefolkad och alla djur utom schimpanser är utdöda. Och, såklart, där det är möjligt att flytta en flickas tankemönster till ett djurs kropp.

Jag tyckte det var ganska obehagligt. Speciellt som jag inte var beredd på det. Man får inte veta att Eva har blivit en schimpans när man läser baksidetexten, även om det händer ganska tidigt i boken. På internet står det att Eva är för tonåringar och unga vuxna. Språkmässigt klarade jag av den som elva, tolv, men jag skulle inte rekommendera den för någon som är yngre än fjorton. Huvudpersonen Eva är själv ca tretton.

Bella