Rainbow Rowell: Eleanor & Park
Rainbow Rowells böcker gör mig lycklig. Hon är en författare som verkligen kan det här med ungdomsböcker. Karaktärerna är inga ideal eller stereotyper. De är förvirrade, konstiga individer; vissa från riktigt trasig familjer, vissa med mera vanliga (komplicerade) hemförhållanden. De känns äkta.
Eleanor & Park utspelar sig på 80-talet med allt vad det innebär av Walkmans, mixband och serietidningar. Den handlar om två ungdomar som har omständigheterna emot sig, men som ändå blir kära. Den är på sätt och vis den minst klyschiga kärlekshistorien jag läst.
Eleanor är den nya flickan i skolan. Hon är stor, har rött vilt hår och konstiga kläder. Hon skulle inte kunna sticka ut mer om hon försökte. Då hon stiger på skolbussen visar det sig att alla sedan länge har en egen plats och det finns ingenstans hon får sitta. Hon ser ut att vara påväg att börja gråta tills Park fräser åt henne att sätta sig bredvid honom.
Park sitter långt bak i bussen, hörlurar i öronen, näsan i en serietidning - han vet hur man smälter in. Han är så gott som osynlig. Men efter att han börjar prata med Eleanor kommer han aldrig kunna bli osynlig i skolan igen - hon är för konstig. Och han gillar det.
Boken växlar perspektiv mellan Park och Eleanor så man får veta vad som rör sig i båda ungdomarnas huvud.
Vid ett tillfälle tänker Eleanor:
But Parks face was like art. And not weird, ugly art either. Park had the sort of face you painted because you didn't want history to forget it.
Något kapitel senare funderar Park:
She never looked nice. She looked like art, and art wasn't supposed to look nice; it was supposed to make you feel something.
Jag rekommenderar varmt den här boken. Den är en av mina absoluta favoriter.
Bella
